Att återvunnet blir årets julklapp är glädjande. Det representerar den tid vi lever i - medveten konsumtion. Min medvetenhet har jag fått via modersmjöken och är otroligt tacksam för det. Själv väljer jag kläder enigt tillverkningsland och låter sömmerskan förlänga klädernas livstid.
Mina föräldrar levde i ett bondesamhälle och de försörjde sig själva. Det hörde till att vi tillverkade och producerade det mesta - allt från sylt till att sticka och ibland sy kläder. Och vilken tur att min mor är sömmerska. Ofta för att jag i tonåren inte hittade det jag sökte, då utbudet i grannstäderna inte var det bästa, men också pga ekonomin. Näthandel excisterande inte – inte ens som term. Arvet att sy och skapa egna plagg har jag fortsatt med genom åren.
En hobby jag haft sedan studietiden är att besöka loppisar och finna unika klädesplagg, som inte hänger på varenda själ. Men också att hitta kläder, helst från 90-talet och senare, då tygen ännu var kvalitativa. Och en del av mina fynd är så unika att jag vet att mina barn kan ärva dem, både som designföremål och som klädesplagg.
Ibland har jag också kommit hem med plagg som inte har den exakta finishen eller storleken. Då syr jag om dem eller korrigerar dem. Blir det inte jag själv så får det bli “min” sömmerska. Samma princip gäller för reafynd. Igen ett sätt att vara mån om miljön eller kanske mera etiskt eftersom det sägs att de stora lyxvarumärken bränner upp kläderna, hela 30 %(!), för att de inte ska kunna köpas för billigt eller hamna hos fel ägare. Är det då etiskt rätt och miljövänligare att låta tredje världen sy upp kopior för en spottjuver? Min senaste vinterjacka köpte jag på ett märkesloppis och min nygamla jacka från 60-talet med otroligt vackert ylletyg fick nyligen nytt foder hos sömmerskan. Det blev givetvis dyrare än att köpa en yllejacka från en av de stora lågprismärkeskedjorna. Men ett medvetet miljöval.
För mig är också materialet som plagget tillverkats av avgörande. Är det akryl så blir det inget köp, eftersom det noppar så snabbt och har ingen livstid. Hörde att en del loppisbutiker hamnar slänga bort en tredjedel av inlämnade kläder, ty de är i så dåligt skick och kan inte ens sättas till försäljning.
En annan avgörande aspekt om jag står och väljer ett plagg, är tillverkningslandet. Likaså om jag köper ett plagg via en website. Finns inte infon om tillverkningslandet så zoomar jag in nacklappen för att se var plagget tillverkats. Är det ett land inom Europa (inklusive Turkiet som associerad medlem av EU) så blir det ett inköp, om ej och framför allt om det är ett märkesplagg och det står made in "Asia", ja då får plagget bli kvar i affären. Genom denna gallring tror jag mig stöda en industri som är kontrollerad och att en del av pengen går till sömmerskorna. Såklart det är min bakgrund med en mor som varit sömmerska inom textilindustrin som påverkar detta handlande.
Visst är det intressant att forskningsenheten inom svensk handel, HUI Research (Handelns Utredningsinstitut) har utsett årets julklapp 2018 till något återvunnet. Detta återspeglar vår klimatoro och vår konsumentmedvetenhet. För 30 år sedan var bakmaskinen årets julklapp, då köpte vi oss lyx och kanske mera tid.
Idag köper vi tid, på riktigt.
Livstid!