Ibland fascineras jag av slumpen, såsom möten som aldrig planerades.
Efter midsommarhelgen i Stockholms skärgård åkte jag tidigare i väg än det övriga resesällskapet. Ni som känner stockholmstrafiken efter en storhelg, vet att bil är inget att föredra, så jag valde kollektivtrafik. Givetvis var bussen rätt fullsatt då jag steg på, men en snäll äldre man såg till att platsen bredvid honom blev ledig.
Efter ett par minuter hade han och jag redan inlett en dialog. Efter ytterligare några minuter och jag tillkännagivit min resedestination Finland, säger han ”ni är starka kvinnor”. Jag ryggar tillbaka, hur kan han veta det, vem är det jag pratar med? Han kopplar till kriget, och jag responderar med hur många mödrar som tvingades ta hand om både barnen, gården och ofta det tillhörande jordbruket. Alltid med den ständiga oron om maken skulle klara kriget helskinnad eller alls återvända... I samma stund återkopplar jag till de vita rosenbuskarna utanför ICA-butiken ett par dagar tidigare, där jag och mina vänner stannade till och konstaterade att de ofta benämns som Finlands ros. Jag nämner i en bisats åt min medresenär hur vår president årligen delar ut ”Finlands Ros”-utmärkelsen åt tappra mödrar.
Efter en kvart har jag fått svar på min fråga, han jag sitter bredvid är pensionerad lektor i beteendevetenskap på Stockholms universitet. Jag sprudlar av nyfikenhet, hur ser han på alla samhällsfrågor, förutom krig men också klimat samt studeranden och det akademiska, eftersom det senare är vår gemensamma nämnare i denna dialog. Han pratar om den outtalade kunskapen, den vi lär oss via den egna resan, i den egna kontexten och i praktiken. Här hänvisar han till min egen inre resa - jag har just berättat om hur jag på grund av min kontext och verksamhetsmiljö utvecklat egen arbetsmetodik. Också om rariteten att ensam ha grundat en arkitektbyrå, som kvinnlig arkitekt.
Det visar sig att universitetslektorn också konsulterat många företag, med många intressanta workshopmetoder. Då kan jag inte låta bli att ställa frågan - hur ser framtidens ledare ut?
Han inleder med, att eftersom samhället går från ordning till kaos behövs det förmåga att kunna fokusera, ställa om OCH prioritera. Han svarar; Kvinnan. Kvinnor och speciellt mödrar. Ni är vana och bra på att plocka och planera om i kalendern, till exempel om ett barn blir sjukt. Det är en tyst kunskap som är a och o för framtidens ledare.
En annan viktig egenskap som behövs i framtiden är att bygga team, där teamledaren lyfter andra, inte sig själv, och skapar trygghet. Också en outtalad kunskap, ofta hos kvinnor.
I mitt stilla sinne kan jag inte heller låta bli att tänka på klimatfrågor och hur stor del av dem som drivs av just moderskapets innehavare. Det kanske finns en koppling…
Efter ett huj, som visar sig vara två timmar skiljs vår resa. För egen del fortsätter det tysta samtalet inne i mig. Jag rusar till följande bussbyte och till en ledig plats. Nu behöver jag inget sällskap. Nu vill jag så snabbt som möjligt skriva ned allt som jag fått ta del av.
Jag känner enorm kraft och vilja att fortsätta trampa upp nya stigar. Mitt pågående manusskrivande som skall bli en video om hur jag utvecklades till den jag är i dag, dels på grund av det österbottniska arvet, känns mer än rätt.
Så otroligt tacksam över hur ödet eller slumpen gav mig ett så fascinerande möte. SÅ tacksam att jag är en finländsk kvinna och moder till tre barn.
Jag känner mig oerhört trygg i att avsluta videomanuset med raderna…
”This is how I will move forward. As tomorrow´s architect. As Ann Charlott Hästö.”
Tack P.U. för årets/ inspirerande möte!
Comments