Den privata arbetsron har blivit ännu viktigare i familjelivet. Ett avgränsat utrymme har fått större betydelse. De öppna rumslösningarna har blivit svåranvända i hemmakontoren. Aldrig någonsin har privathet, ensamhet behövts så tydligt som i våra coronahem.Coroner blev namnet för min arbetshörna. Vår huvudentré som används mest för gäster i normala fall (trots att jag tänkte det aldrig skulle bli så) har inte varit i så flitig användning sedan pandemin. Så dess lilla hall fick bli min nya arbetsplats och läshörna.För min dagliga hörna hade plötsligt ockuperats av övriga familjemedlemmar.Tänk att det på 165m2 bara finns EN fåtölj som alla vill ha! Jag som ofta jobbar hemifrån speciellt vid högt fokus har fått fyra kollegor som också behöver lugn och ro. Och att det då bara finns 1m2 som alla vill beslagta, det gör funktionen hemmet mycket intressant!En annan favoritplats i mitt arbetshem har varit vardagsrumssoffan varifrån jag kan blicka ut över vår bakgård och se den vackra grönskan avskärma gräsmattan. När jag är ensam. Men när ungdomen med sin klass på skärmen sitter vid matbordet fem meter bort är inte utsikten lika fridfull. Likaså stör jag tonåringen, (enbart) med min närvaro.Och det verkar som den yngre generationen flyttar in till köket. Matbordet blir katedern, arbetsbordet, pysselbordet osv. Det visar den enkla förfrågan jag gjorde på ett socialt medium. Jag bad andra dela med sig hur deras coronahem ändrats, OM de gjort det.En mamma skriver; ”Småfolket tog över hela stora matsalsbordet, mitt i hjärtat av hemmet, för pyssel och vi fick så lov att ta in ett litet skrivbord som matbord.”Det verkar som att barnen varit mest sociala och offentliga i vår coronaisolering, inte bara köket har fått ny funktion, även vardagsrummet.En annan svarade; ”Lekrummet blev arbetsrum, vardagsrummet blev lekrum och det egentliga arbetsutrymmet matplats.” Samma mamma jobbar märk väl fortfarande från matsalsbordet, fast utgångspunkten var att hon behövde ett rum med dörr att stänga för att få arbetsro. Hon trivs trots allt bättre i sin egentliga arbetsvrå och jobbar därifrån med hörselskydden på.Min goda väninna och kollega, hon igen flyttade in sitt arbetsbord i en klädgarderob.Kreativiteten och nöden har ingen lag!Så är det barnen som klarar oljudet bäst i dessa hemkontexter? Blir bruset och suset från det digitala en normalitet hos dem?Vi vuxna vill dra oss tillbaka, stänga efter oss. Givetvis kan konfidentiellt innehåll behöva det. Men vi behöver ett annat lugn för återhämtning och prestation. Inget de unga behöver? Har den nya generationen anpassat sig så bra till det digitala bruset? Eller? Den reflektionen låter jag vara obesvarad.Men naturens kraft är svår att motstå. För har det inte funnits ro inomhus ja då har vinterpälsen åkt på för att söka fram den varmaste platsen i trädgården just då. Aldrig någonsin tidigare har vi använt vår tomt så tidigt som i år, och det gäller hela familjen.Så var tror ni att jag sitter och skriver dessa rader. Såklart, i min coroner, något undangömd, att jag ändå kan se och höra livet i familjen. En sk semiprivat plats. Jag tror vår rumsdisponering kommer att ändra i vårt framtidsboende. Om det har jag nya tankar och reflektioner. Det delar jag med mig av en annan gång. Stay tuned!Hälsingar från corona cornerps. Jag är fortfarande intresserad av era coroners så maila mig gärna på ach@architec.fi

PROJECTS