När jag var hemma med vårt yngsta barn så bestämde jag och min man att vi skulle gå in för ett köpfritt år. Våra två äldre barn var ännu under tio, vilket underlättade. Vi bestämde oss för att om barnen behöver nya kläder så kollar vi först loppisar, om ej ja då måste det bli ett inköp. Men sist och slutligen blev de väldigt få, max 5 inköp. Det var främst kurakläder (galjonskläder) som inte fanns i rätt storlek på något loppis. När barnen var bjudna på kompiskalas så gavs en gåva i form av en upplevelse, typ en biobiljett eller något som vi själva tillverkat. Vi var också så strikta att vi inte heller konsumerade veckotidningar.

Under det här året lärde jag mig att njuta av det lilla. Att fredagshandla blev en euforisk upplevelse, att få handla mat och någon god fisk till helgen var skär lycka.

Jag tänker tillbaka på det här året ganska ofta och det jag kommer ihåg, är inte att vi avstod från en massa kläder och prylar, utan jag kommer ihåg de lyckostunder en enkel matkasse kunde bidra med.

En annan fas i vår familj som jag relaterar till det enkla i livet är då vi bodde på en sommarstuga i tre månader pga husrenovering. Tre höstmånader varav två utan rinnande vatten och dessutom med en baby som inte ens fyllt ett år. Den begränsade vattenkonsumtionen överraskade oss. Hur litet vi egentligen behövde, då vi blev medvetna. Lika förvånade var vi över den enda påse leksaker som togs med, att den kunde tillfredsställa en sju- och en nioåring i tre månader!

Så egentligen borde lycka vara ett väldigt enkelt begrepp, men ack så förunderligt och klurigt det är.

Vi lever ett så stressigt liv att vi försöker köpa lycka. För att jag slitit så mycket måste jag få unna mig något, och som plåster på de otaliga kvällstimmar jag försummat familjen far vi iväg på en semesterresa, dessutom med flyg! Jag köper en pryl eller ett plagg som inte var planerat för att jag är värt det. På nätet eftersom det passar bättre min agenda, halv ett på natten då jag egentligen borde sova. Tänk om jag istället hade mött ett butiksbiträde och samtidigt fört ett small talk med hen. Det hade gett oss båda två betydligt mer glädje.

Försöker vi köpa lycka för att vi inte hinner ikapp vårt eget liv, eller inte ger oss tid att möta oss själva?

Är det så att vår brist på tid, inte bara äter upp oss själva utan tidsbristen också äter upp vår miljö?

Som bild valde jag en solnedgång, fotad en halv timme från mitt eget hem. För solnedgångar fotar vi ofta när vi är saliga och har förmågan att fascineras av naturens bidrag. Det kuriösa är att vi fotar just solnedgångar även på våra resor och det är ändå samma sol. Solnedgångar och horisonten påminner oss om att vi finns på en planet och den ska vi respektera och behandla med vördnad - för alla vet att det finns ingen planet B.